Introduktion
Den första januari 2025 trädde nya nationella krav om insamling av textilt avfall i kraft. Detta är en ändring i avfallsförordningen som regeringen beslutade om 2023. Detta är i sin tur en del av det större avfallsdirektivet på EU-nivå, senast ändrat 2018. Datumet för detta, 01-01-2025, sattes alltså för sju år sedan.
Ändå verkar ingen vara redo för det.
De nya reglerna kräver i korthet att kommunerna ska ta ansvar för insamling och hantering av textilt avfall. De skall också hantera att tydlig information om denna insamling når kommunens invånare. Enligt naturvårdsverket ska detta ske efter varje enskild kommuns förutsättningar, utan mer direkta krav på hanteringen.
Jag har inte fått någon info om detta. Du har antagligen inte fått någon direkt info om detta (snälla lämna en kommentar ifall jag har fel, jag är mycket nyfiken). I min kommun har man istället lagt upp en diskret hemsidesflik om textilåtervinning och vart man ska vända sig (återvinningscentralen). Detta är på ett plan rimligt. Att skapa ett system för att samla in textil ute bland invånarna kräver resurser och energi. Man måste skaffa kärl, märka upp dem, leverera dem till avsedd insamlingslokal, och så vidare. Kraven på insamling har bara funnits i knappt en månad, i skrivande stund. Bättre då att alla kommer till centralen där textil samlas in och lämnar sin textil själva. Logistik!
Som vi alla dock vet: nyckeln till att få en stor skara människor att göra något är att det är enkelt.
Sätter man minsta hinder i vägen kommer människor, som en bäck kring en sten, vända all möda på annat håll. Det skulle vara väldigt spännande (i min gravt nördiga mening) att se statistik på hur avfallsmängderna av textil varierar efter detta i kommunerna. Kommer lille Svensson att troskyldigt samla in och bära iväg sin lilla börda med uttjänta (eller inte uttjänta) textilier? Den som lever får se.
Varför börjar jag då tjata om det här?
Hej, jag heter Ester och jag behöver skriva av mig. Jag är en textilnörd av guds nåde. Jag är dömd till detta, som ett straff i ett tidigare liv måhända. Och när jag tänker på hur textilåtervinningslandskapet ser ut idag börjar jag vibrera av frustration. Det finns så mycket potential, men allt är en enda lång flaskhals. Så jag börjar detta projekt som en samtidsdokumentation. Kanske tar det vägen någonstans, kanske är det bara en dagbok jag kan se tillbaka på tills de tar bort hemsidan på grund av uteblivna fakturor eller jordens undergång. Oavsett.
Jag innehar en magisterexamen i textilvetenskap och älskar att undersöka hur folk relaterar till textil, i samtiden och historiskt. Jag jobbar just nu inom svensk textilindustri, som fabrikssömmerska. Jag innehar en handfull aktier i Renewcell (de är inte värda någonting, men det är bra att redovisa sitt jäv). Jag får inget betalt för det här projektet, men jag får valuta för pengarna jag lägger på den här hemsidan. Och framförallt så får jag, som sagt, någonstans att skriva av mig.
För jag tycker att hanteringen av detta (textilavfall) är som en fars just nu. Och jag hoppas att ni ska tycka att det är lika intressant som jag.
Jag har också som informationsvetenskapsälskare en önskan om att dokumentera de första skälvande stegen i denna nya tid för våra efterkommande. Jag tror att denna period kommer att kunna utgöra underlag för forskningsprojekt om ett decennium eller så. Om jag blir sannspådd skulle man kunna skriva en tvärvetenskaplig avhandling i ekonomi/textilvetenskap som kunde bli en hörnsten i båda ämnena om hur fan vi lyckades, eller eventuellt fatalt misslyckades, att hantera textilavfallet. Detta skulle kunna ha konsekvenser på alla nivåer – från individen till industrin till nationalekonomin. Och framförallt att man har underlag för att utveckla strategier för liknande hantering framöver.
Jag hoppas inte att ni tycker detta är tråkigt än. Jag kommer inte att göra den här bloggen till en avhandling, utan kommer fatta mig löst och ledigt. Inget citerande av källor om det inte är relevant. En “trust me bro” mentalitet med några av mina intryck och bakgrunden jag har fått i materialkännedom från tentor och liknande. Men jag ska försöka att samla ihop och tillgängliggöra vad mitt intryck av hanteringen är under första året av dessa nya krav. För eftervärlden, och mitt eget höga nöje.
En kort historik
Textil är antagligen en av de första sakerna som mänskligheten uppfann i tidernas gryning. Det är något vi alltid har haft nytta av. De första textila artefakterna var antagligen nät för att bära saker i, och vi har hittat nålar formade i ben från ca 50 000 år tillbaka tiden. Men eftersom textilier traditionellt sett tillverkades av organiska material har de brutits ner och återgått till stoft.
De går alltså att bryta ner, men ett av problemen med textila fibrer är att de inte är så enkla att återvinna. Man kan absolut ta isär en stickad tröja och sticka något nytt med samma garn. Men det är återbruk, inte återvinning. Det som gör en textilfiber bra för sitt ändamål är att den har en lång stapellängd. Stapellängden innebär själva fiberns längd innan man måste lägga en ny likadan bredvid som lappar över. Föreställ dig människohår: om du tar korta hårstrån måste du använda fler för att göra ett lågt snöre, än om du tar längre hårstrån som kan överlappa en längre sträcka. Om man rent mekaniskt ska återvinna textil, alltså klippa eller riva sönder den och göra ny tråd, då kommer fibern per automatik att bli kort. Detta är ett nerköp.
Historiskt sett har man mekaniskt återvunnit ull. Ullens egenskaper gör att fibern kan haka i sig själv på ett särskilt sätt. Dock använder man gärna lite ny råvara även då, eftersom det gör tråden starkare. Bomull och lin kan man använda till papperstillverkning, vilket skedde i Europa från medeltiden fram till idag. Sådant kallas lumppapper, och används i tillverkning av sedlar bland annat.
Ett annat sätt man kan ta vara på fibrerna är att man kemiskt bryter ned dem och gör om dem till långa staplar igen. Detta kallas då en regenatfiber, eller viskos. Jag har tänkt gå igenom olika fibersorter i ett senare inlägg, så häng kvar om ni tycker det är intressant. Huvudsaken är att många växter som man egentligen inte kan få ut textilfiber av, som bambu eller tall, istället görs om genom kemisk nedbrytning för att åstadkomma viskos. Tänk om man skulle kunna återvinna all insamlad bomull på det sättet!
Viskosen uppfanns på 1800-talet, som en ersättning för silke. Viskosprocessen har sina nackdelar. Främst gäller det att man använder starka lösningsmedel, och dessa måste ta vägen någonstans efter att man utvunnit det man vill ha. Idag finns vad som anses vara mer eller mindre miljövänliga varianter. Återkommer som sagt till det senare.
Den sista stora gruppen fibrer, de syntetiska, går inte att återvinna idag. När du ser att något är märkt “återvunnen” när det gäller syntetiskt textil som till exempel nylon, då är den återvunnen av petflaskor, inte av textil. Man har då tagit flaskorna ut ur sitt kretslopp som faktiskt är en sluten cirkel, och gjort dem till en slutprodukt som måste energiåtervinnas (brännas upp). Detta för att inte tala om hur många blandfibrer det finns på marknaden idag.
Nästa problem är att man måste sortera allt manuellt i de allra flesta fall. Om lappen som redovisar vad textilen är gjord av har försvunnit så är detta arbete gravt försvårat. Det krävs också pengar att anställa människor för att sortera textil på arbetstid. Sedan måste man ofta ta isär plagget, eftersom knappar, dragkedjor och själva sytråden är tillverkade av avvikande material som inte kan återvinnas tillsammans. Allt detta för en slutprodukt som idag inte har någon köpare, eftersom de etablerade modeföretagen har sina produktionskedjor som de tycker fungerar. All omställning i detta system kräver tid och pengar.
Det ser nog ut som man gör något när man tar beslut om att kommuner i Sverige ska samla in textilt avfall. Det är väl ett fint initiativ, ett första steg.
Men man har börjat i fel ände. Det finns ingenstans för textilierna att ta vägen, med dagens teknik och infrastruktur. Det enda man har gjort är att börja samla tyger på hög. Och de högarna, förutspår jag, kommer bara att växa och växa tills de blir ett gigantiskt problem som ingen vill ta i.
Det kommer att bli jättespännande att se vad som händer med detta framöver. Hoppas att vi hörs av.
Allt gott för nu,
Ester Mesterspets Magnusson.