Hösten 2023 var jag besatt av en ansökan jag skulle försöka skicka in. En god vän till mig, med bättre kopplingar inom vävvärlden än jag, hade tipsat mig om att det skulle utlysas ett slöjdresidens med tema Knyppling i Vadstena. Detta skulle vara inför knyppelskolans 2025 års jubileum (jag tror de fyller 100). Jag kände, och min vän höll med om, att detta skulle passa mig perfekt.
Eftersom detta var min första residensansökan var jag tvungen att upprätta en skaplig portfolio som visade upp mig och mina förmågor för en dömande jury. Jag mår dåligt av slentrian, så att ha ett projekt höll höstsorgerna borta för stunden. För att fylla ut min ansökan med spännande spetsrelaterade saker kände jag att jag var tvungen att tillverka minst ett objekt.
Lotten föll i det här fallet på en idé som jag hade gott och ruvat på en längre stund: en dödskalle i spets.
Man får sina associationer till Shakespeare och annat. Vem vill inte ha en dödskalle som rekvisita, liksom! För mig var det mest ett experiment i genomförande. Skulle det gå att tillverka något som var tredimensionellt i spets, och sedan stärka detta, såsom man förr stärkte spetsar av olika anledningar? Skulle det bli snyggt? Skulle det vara coolt? Hur i hela skulle man lyckas? Kommer jag att hinna?
Sagt och gjort. Jag införskaffade en halloweendekoration i plast och började leta i mina gömmor efter passande spetsar för ändamålet. Det jag sökte var sådana som var ungefär lika i färg och tjocklek. Jag gjorde inget urval utifrån teknik, och folk med ännu mer spetskompetens än jag har haft roligt åt att identifiera de olika remsorna. Hjässan består av en tablett som jag tror handknypplad. Jag är också ganska säker på att näsan är gjord för hand. Det är den enda delen som avviker i färg, vilket ni tydligt kan se. Denna valde jag för att den passade i bredd på just det stället
När jag så hade samlat mina material och min form satte jag mig helt enkelt och tejpade fast spetsen på skallen och sydde ihop remsorna med varandra. Jag fick ta lite beslut om hur jag ville att ögonen skulle se ut. Som man ser på bilderna är de väldigt kantiga. Jag kallar det stiliserat, efter materialets egenskaper.
När så remsorna var sammansatta var jag tvungen att komma på ett bra sätt att göra tänderna. Man kan ju inte ha en grinande dödskalle utan tänder! Jag skapade mig något att luta mig mot i överkäken genom att med nål spänna langettstygn och fylla ut det utrymme som spetsarna lämnat nedanför kindben och näsa. Med detta fyllt tog jag fram min minsta virknål och började göra små snäckskal, ungefär där tänderna på skallen under satt.
Efter monteringen var det så dags att stärka verket. Jag har med några bilder från mina instagramstories som jag tog under arbetet. Dessa är den enda dokumentation som återstår av processen.
Jag hade lämnat en kil i nacken där spetsarna inte satt ihop. Detta var för att kunna trä av spetsen från skallen, även efter att den var monterad. Som man ser på bild 2 klädde jag skallen med plastfolie för att kunna ta loss spetsen efter stärkning. Jag blandade vatten med trälim och strök på detta, som en permanent stärkning. Man skulle kunna använda potatismjöl eller socker, men det är mest användbart om man har för avsikt att tvätta spetsen. Alla vet att konst är objekt utan användning (alternativet är brukskonst) och därför inte behöver tvättas! Detta läses helst med en sarkastisk ton, det råder en viss rivalitet mellan textil- och konstvetare.
Efter att första stärkningen hade torkat tog jag loss spetsen från skallen och blåst upp en ballong inuti, för att kunna sammanfoga nackkilen och fortsätta stärkningen utan att oroa mig för att ta loss verket. En ballong har ju fördelen att man kan spräcka den och på så sätt ta ut utan anmärkningsvärd påverkan
Jag har för mig att det blev 3 lager stärkelse, allt som allt. Hon håller nu formen väldigt väl. Efter stärkningen förvarade jag henne hängande, såsom på bilden nedan, för att inte råka krossa verket av misstag. Det var också så jag lyckades fota henne. På de publicerade bilderna ser det nästan ut som att hon svävar. Det är magiskt vad man kan lyckas få till med en uniform bakgrund och lite fotomanipulation.
Efter förfärdigandet av verket tog jag mina bilder, stoppade dem i min ansökan och skickade iväg denna till ansvariga för residenset. Jag lade också, min vana trogen, ut bilderna på sociala medier. Spets brukar dra uppmärksamheten till sig, och denna fick skapliga siffror på olika plattformar. Inget anmärkningsvärt, men respektabelt.
Då hände något sjukt. En person på tumblr bestämde sig för att anonymt sponsra mitt inlägg. På den plattformen kan man nämligen själv lägga pengar på att få fler att se ANDRAS inlägg! Den här okända patronen kände att Skör var så sevärd att de lade sina surt förvärvade pengar på att visa upp henne. Och sedan började snöbollen att rulla.
Efter ett antal tusen delningar på tumblr hamnade skör inför en av redaktörerna på nätmagasinet Colossal. Hon kände sig manad att kontakta mig och fråga om jag ville skriva en lite bakgrund på verket och få den publicerad på deras plattform. Betalt i exposure, såklart, men ändå. Sjukt coolt, tänkte jag!
Publicerad som en konstnär, jo jag tackar! Och när detta då spreds i deras sociala medier exploderade hon på instagram också. Och då blev det hela Ännu Sjukare.
En vacker dag i januari får jag ett DM från en amerikansk samlare som vill köpa Skör av mig. Jag få andas i fyrkant och bestämma en strategi för att få ett rimligt pris för något som jag, i ärlighetens namn, såg som en kul grej men utan större hantverksmässigt värde. Jag utnyttjade mina konstvetande vänner till fullt och var ganska skamlös. Jag blev nöjd med resultatet, men mina stora påhejare (min mamma och en kamrat som är pensionär, hej Gunilla) tyckte det var lågt. Oavsett så gick betalningen igenom och jag skaffade en låda för att paketera och skicka mitt första erkända konstverk över Atlanten.
Så mycket kan man få för en liten ansökansutfyllnad!
Jag fick dock inte residenset.
